Nyhetsbrev augusti 2017

Anmäl ”verklig huvudman” till Bolagsverket
Riksdagen har beslutat att cirka 800 000 företag och föreningar, senast den 1 februari 2018, måste anmäla verklig huvudman till Bolagsverket. De nya bestämmelserna införs som ett led i genomförandet av fjärde penningtvättsdirektivet och syftar till att öka insynen ifråga om ägande och kontroll av företag och föreningar. En verklig huvudman är den eller de personer som ytterst äger eller kontrollerar exempelvis ett företag eller en förening. En verklig huvudman kan också vara den eller de personer som tjänar på att någon annan agerar åt dem. En huvudman kontrollerar ett företag/förening exempelvis om denne har 25 % eller mer av rösterna genom andelar/röster eller har rätt att utse/avsätta mer än hälften av styrelseledamöterna eller motsvarande befattningshavare. Anmälan kan göras från och med den 1 september 2017 och är kostnadsfri fram till och med den 1 februari 2018. Andra frister gäller för nybildande företag/föreningar.  

Företagsanpassade utbildningar
Hösten närmar sig och för att stilla kunskapstörsten drar vi igång våra uppskattade företagsanpassade utbildningar. Vi erbjuder interna skräddarsydda seminarier för företagets inköps- och försäljningsorganisationer med det uttalade syftet att nå konkreta färdigheter vad gäller avtalshantering, modellavtal, checklistor, distributörsutveckling, inköp och förhandling. Är du intresserad är du hjärtligt välkommen att kontakta oss för en förutsättningslös diskussion.

Nya regler om fakturabedrägerier
Bedrägerier med bluffakturor är ett återkommande och allvarligt bekymmer för företag. Den 1 juli 2017 infördes därför en ny straffbestämmelse om grovt fordringsbedrägeri i brottsbalken, som innebär att det är straffbart att i vilseledande syfte rikta betalningsuppmaningar till en vidare krets av mottagare. Straffskalan är fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Bonus ansågs innefatta semesterersättning
Arbetsdomstolen avgjorde i juni månad ett mål som rörde rätten till semesterersättning på bonus. En vd erhöll under ett antal år bonus beräknad på bolagets resultat. Bonusavtalet angav bland annat att det belopp till vilket vd:n var berättigad ”beräknas inklusive lagstadgade sociala avgifter och arbetsgivaravgifter”. Frågan om semesterersättning reglerades emellertid inte och tvist uppstod om rätt till sådan.

Enligt semesterlagen ska arbetsgivaren betala semesterlön till arbetstagaren i samband med semesterledigheten. Om anställningen upphör innan arbetstagaren har fått den semesterlön som tjänats in, ska arbetstagaren ha semesterersättning. Syftet med regeln är att hindra att semesterlönen räknas in i arbetslönen och utbetalas löpande utan samband med ledighet. Avsteg från regeln får göras om det är till fördel för den anställde eller genom kollektivavtal. Andra överenskommelser är ogiltiga. I praxis har emellertid slagits fast att trots sådan överenskommelses ogiltighet, följer inte automatiskt att en arbetstagare som slutat sin anställning har rätt till semesterersättning. För att arbetsgivaren ska vara fri från ersättningsskyldighet krävs att arbetsgivaren visar att avtal träffats om att semesterlönen är inkluderad i arbetslönen och att överenskommelsen inte innebär att arbetstagaren har fått sämre semesterförmåner än vad lagen föreskriver. I detta krav ligger bl a att det tydligt ska kunna fastställas vilken andel av lönen som semesterlönen utgjort.

I det aktuella avgörandet konstaterade Arbetsdomstolen att vd:n uppfattat bonusavtalet som ett s k bruttokostnadsavtal, innebärande att han årligen fick del av bolagets resultat i form av en bonus och att det utöver vad som utbetalades till honom inte skulle tillkomma några lönekostnader för bolaget. Parterna ansågs alltså ense om att vd:ns del av resultatet skulle täcka inte enbart den årliga lönen utan även alla andra lönekostnader, däribland semesterlön. Här framkom alltså omständigheter som talade för bolagets tolkning av bonusavtalet, men avgörandet understryker vikten av en fullständig reglering av anställdas rätt till bonus.

”Entire Agreement-klausul” – vad betyder den?
Vanligt förekommande i engelskspråkiga kommersiella avtal är s k integrationsklausuler. Syftet med klausulen är att begränsa innebörden av parternas avtal till själva avtalstexten, dvs. att fastställa att det skriftliga avtalet är parternas slutliga och fullständiga reglering. Klausultyperna ger olika effekter beroende på vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet. I angloamerikansk rätt medför klausulen att bevisning om omständigheter som ligger i tiden före avtalsslutet inte tillåts i syfte att ändra, motsäga eller fylla ut det skriftliga avtalet (”parole evidence rule”).

I svensk rätt är huvudregeln vid avtalstolkning att företräde ska ges till den gemensamma partsavsikten. Ett mer pragmatiskt synsätt än det kanske något mer formella som angloamerikansk rätt ger uttryck för. I arbetet med att fastställa den gemensamma partsavsikten är vad som förekommit före avtalsslutet (vid förhandlingar, e-postkommunikation etc.) ofta av stor betydelse. Accepterar då svensk rätt en klausultyp som medför att sådana fakta inte ska tillmätas betydelse? Utgångspunkter för integrationsklausuler i svensk rätt är att klausulen är giltig och skälig i kommersiella avtal, att vid tolkning av ett avtal som innehåller en integrationsklausul ska generellt större vikt läggas vid det skrivna och mindre vikt vid fakta som föregått avtalsslutet. Vidare får sådana fakta endast användas för att vid tolkning precisera eller tyda avtalstexten och endast undantagsvis för att motsäga, korrigera eller fylla ut texten.
.
En integrationsklausul kan alltså leda till oönskade resultat och bör därför inte tillämpas slentrianmässigt.